Idag blir det ett sent inlägg. Det har varit en fulltecknad och givande dag. Hämtar hem barnen relativt sent från förskola och fritids. Sätter genast igång med middagen. Samtidigt tycker äldsta dottern att hon ska överraska syskonen med efterrätt, vi har ju ändå namnsdag idag, både hon och jag. Jag ger mitt godkännande och hon tar fram blåbär från frysen. Jag visar pedagogiskt hur man på ett enkelt sätt för över de djupfrysta blåbären till pajformen, därefter vänder jag mig om för att fortsätta med middagen. Det tar bara 2 sekunder innan jag hör en duns och hela bänken och köksgolvet är dränkta i blåbär. Oj! är det enda hon får fram. Mamma, det blev inte som du visade... Det är blåbär överallt! Vi är alla hungriga och trötta. Inte ett bra läge att skapa kaos.
Jag tar några djupa andetag och åtgärdar det inträffade. Tänker att hennes tanke att fixa efterrätt är god. Fortsätter med mat och hjälper till med återstående moment av pajfixandet för att undvika mer kaos.
Jag vill så gärna att barnen ska vara intresserade och aktiva i köket. Jag har så mycket jag vill lära dem. Samtidigt älskar jag att vara ensam i mitt kök. Då fungerar matlagningen som meditation för mig. Men med barn som vill hjälpa till blir det snarare ett stressmoment.
Dagens tanke:
Hur känner ni er när barnen vill hjälpa till? Uppskattar ni "hjälpen" eller föredrar ni att vara själva med matlagningen?
Btw, pajen blev grymt god! :-)
Den här artikeln är en del av 50 dagars utmaningen, där jag utmanar mig själv att skriva en artikel om dagen i 50 dagar! Artiklarna kan handla om vad som helst, vara korta eller långa, men jag får inte missa en enda dag!