Jag visste att vår flytt till Sverige skulle bli tuff på många plan, men jag hade inte förutspått denna grymma hemlängtan. Jag vågar liksom inte ens tänka på Sunnvale för det gör så ont att inte vara där längre. Det är uppenbart att det är mycket svårare att flytta ifrån något man gillar och ge upp det livet, för något man vet väldigt lite om eller inte har så positiva minnen ifrån. I vårt fall flyttar vi till något ny-gammalt. Att ha ork att starta om här är en utmaning. Och i det läget passar hemlängtan på att knacka hårt på dörren. Fast jag vågar inte öppna, inte än.
Nu är utmaningen att bibehålla det som varit bra och som inte är geografiskt bundet och leva motsvarande liv här i denna ny-gamla miljö, samtidigt som det också ska finnas energi att få allt praktiskt att fungera. Jag tänker boende, skola, jobb, vardag, aktiviteter, kompisar, socialt liv etc.
När jag landat i allt det här ny-gamla, ska jag öppna dörren, om hemlängtan fortfarande står kvar och knackar. Men just nu håller jag för öronen, gråter när ingen ser och försöker acceptera att jag är här och nu.
Dagens tanke:
Har du hemlängtan? Hur hanterar du dessa känslor?
Den här artikeln är en del av 50 dagars utmaningen, där jag utmanar mig själv att skriva en artikel om dagen i 50 dagar! Artiklarna kan handla om vad som helst, vara korta eller långa, men jag får inte missa en enda dag!